Funderingar kring ett ord i taget, i bokstavsordning
|
|
| Bokstaven Funderingar kring ett ord i taget, i bokstavsordning |
|
|
2002-01-31 CHIFFER Hur verkligt är egentligen ett chiffer - är det likt en framklonad varelse? Bokstäver är ju egentligen inget annat än just bokstäver, och ibland även små öar eller åar av ord, men varför inte försöka lura dem till att vara något annat? Bara för skoj skull? Om jag lockar in dem i en matematisk formel, så bildar de Boolesk algebra. Men då vet var och en av dem med sig att de på något sätt fortfarande är helt vanliga bokstäver. De är sig själva, även om de har fått nya inre värden. Om jag föser in bokstäverna i ett chiffer, så kan de inte längre se sig i spegeln och säga att de står för vilka de är, för de har nu bytt symboler med varandra, samtidigt som de förlorat inre mening. Bokstäver i chiffer bildar heller inte meningar (så meningslöst). Hur vet man förresten att en framklonad varelse är skapad ur rätt tolkning av livets chiffer? Är den en verklig varelse, såsom naturen skulle ha skapat den, eller är den något som ser ut som en varelse, men innehållande ett felaktigt chiffer? Mitt chiffer innehåller URL:en till ett ställe jag hittat på nätet, där det finns två romaner att läsa. Och det är ingen idé att ringa 112 för att få hjälp. iuvq://ign.gåsjuupth.dqn/tvjdmmft/ Skrivet av ©Huggolina 20:34 | LÄNKA | (0) comments 2002-01-30 BAGAGE Från den dag vi föds, börjar vårt bagage fyllas på. Jag står i en av livets terminaler och funderar vid bagagebanden. Vilken av mina gamla väskor ska jag välja? Någon av dem måste öppnas, granskas och bäras iväg, men jag har en sådan beslutsångest. Jag kommer att bli kvar här i terminalhallen länge, länge, om jag inte bestämmer mig för någon av dem. För det kan väl inte dyka upp något helt nytt? Egentligen tycker jag inte om någon av väskorna. Särskilt inte den med dåligt självförtroende, som envisas med att ramla ner från bandet och slås upp framför mig, var jag än rör mig i hallen. Det är som om den hela tiden signalerar: "Hallå, kom hit! Titta här, det är dags att stryka plagget du bar medan du blev lurad på en stor del av ditt liv!". Och så ser jag ärmen av en stickad olle slängas ut över väskkanten - jag bar den på en ganska dragig arbetsplats. Nej, jag vill aldrig mer bära den där ollen, jag har ju nya kläder nu. Ändå bränner den i mitt inre, och påminner mig om hur värdelös jag är. Jag vet att jag måste plocka fram ollen en vacker dag, ta i den med mina bara händer och granska den noga, för att sedan sticka något nytt av den. Något av samma garn, men ändå fyllt med hopp och glädje. "Jag kan sticka när jag vill", säger ollen. Men det gör den inte. Fast stickad, det är den. Liksom den är min i evighet, tycks det. "Försvinn! Jag tål inte ull!" Jag vänder mig bort för att se efter något annat. Det är en blank och fin väska som når mig vid bandet nästa gång. "För bra för att vara sann" står det på etiketten, och den har fyrdubbla lås i rostfritt stål. Jag måste låta den passera, och det gör ganska ont. Den innehåller min framtid så som jag önskar att den kunde bli, men den kan inte öppnas. Åtminstone inte förrän jag sett ut något annat än en äcklig stickad olle ur den tidigare väskan; jag behöver nycklar för att få upp låsen på framtidsväskan, och dessa nycklar betyder i själva verket "något som är bra ur varje del av hela mitt bagage". Om jag skulle samla hela bagaget på ett och samma band skulle det stanna helt. Det vore för tungt för maskineriet. De som är duktiga har lyckats göra sig av med sitt äldsta och tyngsta bagage för varje nytt som de skaffat sig, medan jag bara tycks släpa på mer och mer. Kanske kan jag stoppa ner något från en väska i en annan, så att innehållen förenar sig i en kemiskt lyckad blandning, något med lättare densitet? Ja, kanske det, om jag bara hade samlat rätt bagage, men nu passar det ena inte ihop med det andra och det är en hel del som väger mer än tillåtet. "Du måste betala extra för det här tunga bagaget", säger man till mig. "Har du väl börjat köra det här bandet, så tar det aldrig slut". Och så är det nog. Den som har ett snyggt och lätt bagage erbjuds både kärra och rabatter. Jag tror jag går och tar mig en kopp kaffe medan väskan med allt från tonåren passerar förbi. Aaaah! Det är i alla fall skönt att inte längre vara så ung! Skrivet av ©Huggolina 19:18 | LÄNKA | (0) comments 2002-01-21 ALDRIG Om ordet aldrig inte hade funnits, så skulle vi aldrig behöva säga aldrig. Ja, det där ser ju banalt ut. Men jag tycker att det finns en hel del bakom detta lilla ord, om man tar sig tid att titta närmare; en hel "kultur" ligger i vår användning av det. Vem av oss har till exempel inte utbrustit "Neeej, det här klarar jag aaaaldrig!"? Många av oss har ganska dåligt självförtroende, och vill väl inte så tydligt visa andra att vi gör ett försök för att sedan kanske misslyckas. Hellre utgår vi ifrån läget som hjälplösa, för att efteråt få beröm för att vi trots allt klarade det där som var så omöjligt. Jantelagen inom oss blandas liksom med en längtan efter erkännande, som vi inte riktigt vågar hoppas på. Allt hade nog varit lite lättare om vi vågade se mer positivt och hoppfullt på sådant som vi vill kunna göra eller se. Om ett barn är rädd för spöken och inte vågar sova, försöker den vuxne kanske trösta så här: - Du behöver inte vara rädd. Det har aldrig funnits några spöken, jag lovar! Istället för att säga så här: - Om det finns spöken här, så är det för att de vill skydda dig. Därför kan du sova jättegott! Då skulle barnet inte behöva tänka på spöken som något negativt, utan som något som gärna får vara med. Om en höjdrädd människa tvingas ta sig över en hängbro mellan två höga berg, tänker hon kanske: "Herregud, jag kommer att dö - det här blir det sista jag gör! Om jag ramlar så är det kört!" Istället hade hon kunnat tänka "jakande": "Om jag tittar på det nakna trädet där uppe på toppen medan jag går, så klarar jag det säkert! Efteråt ska jag njuta av utsikten till en kall öl!" Man kan försöka tänka jakande inom alla områden: Byt ut "Vi ska aldrig mer kriga" mot "Hur kan vi bäst samarbeta framöver?" Byt ut "Jag vill aldrig jobba på fabrik" mot "Jag vill jobba med människor" Byt ut "Jag ska aldrig mer röka" mot "Jag vill leva hälsosamt och lyckligt". Vårt undermedvetna tar inte till sig nekande ord, sådana som "aldrig" och "inte". Kvar blir bara själva kärnan: känslan av "farligt, spöken" osv. Om man vill ändra attityd eller utvecklas till att våga mer, så får man intala sig det som något positivt att se fram emot. Det är så en duktig hypnotisör jobbar. Nu har jag bestämt mig - jag ska aldrig mer säga aldrig! Nej, men så var det ju inte... - Jag ska alltid försöka se lösningen framför mig! ;^) Skrivet av ©Huggolina 12:51 | LÄNKA | (0) comments |
|
|
|
