Funderingar kring ett ord i taget, i bokstavsordning
|
|
| Bokstaven Funderingar kring ett ord i taget, i bokstavsordning |
|
|
2002-01-30 BAGAGE Från den dag vi föds, börjar vårt bagage fyllas på. Jag står i en av livets terminaler och funderar vid bagagebanden. Vilken av mina gamla väskor ska jag välja? Någon av dem måste öppnas, granskas och bäras iväg, men jag har en sådan beslutsångest. Jag kommer att bli kvar här i terminalhallen länge, länge, om jag inte bestämmer mig för någon av dem. För det kan väl inte dyka upp något helt nytt? Egentligen tycker jag inte om någon av väskorna. Särskilt inte den med dåligt självförtroende, som envisas med att ramla ner från bandet och slås upp framför mig, var jag än rör mig i hallen. Det är som om den hela tiden signalerar: "Hallå, kom hit! Titta här, det är dags att stryka plagget du bar medan du blev lurad på en stor del av ditt liv!". Och så ser jag ärmen av en stickad olle slängas ut över väskkanten - jag bar den på en ganska dragig arbetsplats. Nej, jag vill aldrig mer bära den där ollen, jag har ju nya kläder nu. Ändå bränner den i mitt inre, och påminner mig om hur värdelös jag är. Jag vet att jag måste plocka fram ollen en vacker dag, ta i den med mina bara händer och granska den noga, för att sedan sticka något nytt av den. Något av samma garn, men ändå fyllt med hopp och glädje. "Jag kan sticka när jag vill", säger ollen. Men det gör den inte. Fast stickad, det är den. Liksom den är min i evighet, tycks det. "Försvinn! Jag tål inte ull!" Jag vänder mig bort för att se efter något annat. Det är en blank och fin väska som når mig vid bandet nästa gång. "För bra för att vara sann" står det på etiketten, och den har fyrdubbla lås i rostfritt stål. Jag måste låta den passera, och det gör ganska ont. Den innehåller min framtid så som jag önskar att den kunde bli, men den kan inte öppnas. Åtminstone inte förrän jag sett ut något annat än en äcklig stickad olle ur den tidigare väskan; jag behöver nycklar för att få upp låsen på framtidsväskan, och dessa nycklar betyder i själva verket "något som är bra ur varje del av hela mitt bagage". Om jag skulle samla hela bagaget på ett och samma band skulle det stanna helt. Det vore för tungt för maskineriet. De som är duktiga har lyckats göra sig av med sitt äldsta och tyngsta bagage för varje nytt som de skaffat sig, medan jag bara tycks släpa på mer och mer. Kanske kan jag stoppa ner något från en väska i en annan, så att innehållen förenar sig i en kemiskt lyckad blandning, något med lättare densitet? Ja, kanske det, om jag bara hade samlat rätt bagage, men nu passar det ena inte ihop med det andra och det är en hel del som väger mer än tillåtet. "Du måste betala extra för det här tunga bagaget", säger man till mig. "Har du väl börjat köra det här bandet, så tar det aldrig slut". Och så är det nog. Den som har ett snyggt och lätt bagage erbjuds både kärra och rabatter. Jag tror jag går och tar mig en kopp kaffe medan väskan med allt från tonåren passerar förbi. Aaaah! Det är i alla fall skönt att inte längre vara så ung! Skrivet av ©Huggolina 19:18 | LÄNKA |
Kommentarer:
Skicka en kommentar
|
|
|
|
