Funderingar kring ett ord i taget, i bokstavsordning
|
|
| Bokstaven Funderingar kring ett ord i taget, i bokstavsordning |
|
|
2002-02-08 GRÅTA Ordet gråt finns inte som substantiv. Men skratt, det finns. Skrattet lever i de isolerade ögonblick som jag upplever något roligt. Då bubblar det av glädje inom mig, och jag fylls med värme och förnyad livskraft. Ett skratt är kortlivat. Det får plötsligt eget liv av en händelse, men när den är över så är också skrattet borta. Kvar blir en känsla av svag glädje, som lite senare övergår i neutralitet. Skratt är kortlivat, men vi har ett ord för det. Och skratt är härligt! Somliga dagar skulle jag bara vilja lägga mig i en mörk vrå för att gråta, alldeles ensam. Det är som om jag vore en bägare, som fyllts till bristningsgränsen med ledsamheter. Tänk då att få krypa ner under en tjock filt, och låta den suga upp allt. Men jag gråter nästan aldrig. Jag tänker kanske på ledsamheter, men även om jag inte gör det så finns gråten där i bakgrunden. Idag är en sådan dag, då den är med mig hela tiden. Jag känner hur dess fingrar griper nya tag inom mig, för att inte halka ner för långt i det undermedvetna. Jag har svalt den, men den hänger kvar någonstans i halsen; ibland ända nere i bröstet, där den hindrar mig från att andas fritt. Det är så dumt att jag inte passar på att gråta när jag vet varför, istället för att spara alla tårar tills jag vill gråta utan att längre förstå. Alla missade tårar har samlats till en inre pöl, som jag bara vill gråta åt. Gråten finns i så många former, även om man vägrar släppa fram den. Till skillnad från skrattet, så lever gråten vidare även sedan det ledsamma har motats bort. Varför har den då inte ett eget ord? Skrivet av ©Huggolina 19:25 | LÄNKA |
Kommentarer:
Skicka en kommentar
|
|
|
|
